Primos kupp var ovanligt oblodig för att vara spansk; det fanns ingen organiserad opposition. CNT hade försvagats av inbördes kamp och 1923 då Primo de Rivera kom till makten var de utmattade. Kungen, Alfonso, var inte demokrat utan välkomnade förändringen. Vid ett senare tillfälle presenterade han Primo som "min Mussolini" för kung Viktor Emanuel av Italien. Genast drog Primo igång med ett omfattande arbete, där man byggde dammar, järnvägar och drog ut elektricitet till landsbygden. Handelsförhållandena förbättrades under den allmänna högkonjunkturen i mitten av 1920-talet. Produktionen och handeln ökade med 300%. Finansministern, Calvo Sotelo, vann stöd av det spanska kapitalet. Under Primos tid vid makten förekom det sällan sammandrabbningar mellan militären och folket. Åtminstone i jämförelse med tiden innan kuppen. Kriget i Marocko löstes med Frankrikes hjälp och Abd-el-Krim hamnade i fångenskap på ön Réuniòn. Framtiden såg ljus ut för Spanien.
I Historieböckerna brukar Primo de Riveras diktatur behandlas som en mindre parentes utan någon egentlig betydelse. Men enligt Raymond Carr är detta en missuppfattning. I sin bok "The Spanish Tradgedy" skriver han, att Spanien vi den här tiden var en stor inspirationskälla för både Hitler och Mussolini. Han anser att läget i Spanien smittade av sig och förde den internationella fascismen åtskilliga steg framåt.