Historik

Spanien har haft en ovanligt våldsam och omvälvande nutida historia. Kriget som av de flesta kallas för "Det spanska inbördeskriget" är bara ett av många; under de hundra år som föregick 1936 genomled Spanien hela tre inomstatliga konfrontationer. En militär inblandning i statens affärer var mer regel än undantag. Sedan Napolenons invasion 1808 hade militären ingripit 43 gånger. Francos kupp var således den 44:e.

1868 avsattes drottning Isabella II i en pronunciamiento, militärkupp, ledd av republikanska demokrater. Detta ledde till den första republiken 1873. Denna kollapsade i en våldsam anarki vilken i sin tur resulterade i en ny militärkupp 1874. Denna återställde återställde kung Alfonso XII, Isabella II´s son, som kung. Det nu införda systemet var baserat på "elit" politiker från konservativa och liberala partier. Dessa samarbetade med kungen i ett kvasidemokratiskt system. Under 1880-talet blomstrade Spanien tack vare de allmänt gynnsamma europeiska handelsvillkoren. Allmän manlig rösträtt infördes formellt. Det parlamentariska systemet var en medveten efterhärmning av det engelska. Spaniens folk kom att se det som ett sätt att stänga dem ute från politiken, då valresultaten förfalskades enligt en informell överenskommelse, turno pacifico. Denna ingicks av de dominerande partierna och gick ut på att valresultaten systematiskt skulle förfalskas för att behålla lugnet och säkra politikernas makt. Hugh Thomas (1 skriver i sin bok "Spanska Inbördeskriget", att "det politiska bedrägeriet är den främsta anledningen till spridningen av revolutionära och anarkistiska idéer inom arbetarklassen.". Vinsterna från industrin var mycket ojämnt fördelade. Spanien var ett uppdelat land, med nyrika kapitalister i Katalonien och fattiga arbetare i Andalusien. Vid den här tiden kom över 50% av BNP från jordbruket. Över hälften av befolkningen var bönder bosatta på landsbygden. Många av dessa levde under djävulusiska förhållanden. De flesta var arrendatorer eller jordlösa, som utnyttjades av den jordägande klassen. 87% av den odlingsbara jorden ägdes av 2% av befolkningen. De jordlösa bönderna fick tigga efter arbete vid de stora godsen. Där behövde man som mest hjälp 5 månader om året. De övriga 7 månaderna fick man svälta. Annorlunda var det i Kataloninen och i Valencia. Där fanns redan en etablerad industri och goda kommunikationsmöjligheter. Detta gjorde dessa, och andra liknande regioner, blev föremål för nya industriella satsningar. Barcelona kom att bli en mycket väl fungerande industristad, som i slutet av 1800-talet hade världens näst starkaste ställning inom textilindustrin. De nyrika i Barcelona misstrodde regeringarna i Madrid och förespråkade en katalansk nationalism, som skulle leda till självstyre. Vilket gav, i samverkan med de fattiga arbetarnas anarkistiska och ibland våldsamma tro, att Barcelona blev den den oroligaste staden i Europa. Situationen blev avsevärt förvärrad när man förlorade Kuba i kriget mot USA 1898. De kubanska marknaden var den största för katalanska textilprodukter. Vid samma tid så förlorade man även Philippinerna och Puerto Richo. Den psykologiska effekten av detta var påtaglig. Spanjorerna började betrakta sitt land som det egentligen var : fattigt och med få resurser.

De följande åren präglades av många djupa kriser. Politikerna var en självändamålsinriktade grupp och missnöjet med dem var stort. Det katalanska problemet förblev olöst och kolonialkrigen hade förpestat stämningen i landet. I Marocko såg man dock en ny möjlighet till expansion. 1904 delade Spanien och Frankrike Marocko i intressezoner. Man bildade ett spanskt kolonieseringsbolag och de spanska trupperna kontrollerade landet utan något större problem. Men 1909 började de lokala stammarna göra motstånd och Spanien led några allvarliga nederlag. I september samma år hade Spanien 40 000 man i Marocko. Vid samma tidpunkt inkallades 850 reservister från Barcelona. När dessa sedan skulle gå på sina skepp, som väntade i Barcelonas hamn, utlöste det en storstrejk bland stadens radikaler, anarkister och socialister. Förhoppningen var att den skulle sprida sig till en landsomfattande revolution, men organisationen var bristfällig och istället blev följden en lång rad onödig förstörelsetåg. Man brände ned kyrkor och kloster; skrämde upp bourgeoisien och grävde upp lik! Men snart återtog militären kontrollen. 120 människor dödades.

Denna tragiska händelse kom att kallas "Semana tràgica", den tragiska veckan. Efter detta tappade politikerna förtroendet för folket, och för ideén om en fungerande demokrati. Från och med denna episod undvek man, så långt det var möjligt, val. Man bildade istället koalitioner mellan de partier som var representerade i cortes, pralamentet.

Under det första världskriget blev det ekonomiska läget bättre. De neutrala staterna gynnades. Vissa regioner fick ett avsevärt uppsving medan andra stagnerade. Baskiska fartyg, katalanska textilvaror samt kol, zink och koppar från Asturien blev alla eftertraktade varor. De nådde alla höga priser på den internationella marknaden. Den efterföljande inflationen blev i först hand kännbar för arbetarklassen. Folk började nu, i allt större skala, att flytta in till storstäderna, främst till Barcelona. Där skapades ett mycket stort proletariat. Vid den här tiden fanns det två allmänna fackföreningar. Den första ,CNT, var anarkistisk. Den andra, UGT, reformatiskt marxistisk. Bakom dessa slöt den nyskapade arbetarklassen upp.

Nyheten om den ryska revolutionen eldade arbetarna, främst i södra Spanien, och det blev allmänna oroligheter. 1916 övergav socialisterna sin reformistiska inställning och började istället förbereda en landsomfattande strejk, som skulle leda till revolution. Mellan 1917 och 1923 utspelades en klasskamp som inte sällan slutade i regelrätta strider. Militären och politikerna ställde sig nästan uteslutande på arbetsgivarnas sida och arresterade strejkande arbetare. Våldsamheten trappades upp. 1919 pågick rena gängstrider i Barcelona, bombernas stad, mellan CNT och andra grupper. De katalanska affärsmännen vände sig till militären. De litade inte på de liberala politikerna i Madrid som var villiga att förhandla med arbetarna. Strejkerna och oroligheterna slogs ned med stor grymhet. CNT och arbetarrörelsen i sin helhet led stora nederlag. 1921 förekom det i Madrid allvarliga strejker; anarkister och socialister bekämpade varandra och betraktade den andre som förrädare. I Marocko förvärrades läget när den begåvade ledaren Abd-el-Krim besegrade Fernàdez Silvestre vid Annual. 15 000 spanska medborgare och soldater dödades. Regeringen, som inte var omtyckt av folket, fick skulden. Spanien kom in i en ny era när general Primo de Rivera tog makten genom en gammaldags "pronunciamiento". Hugh Thomas skriver såhär:

" Det märkliga är inte att författningen till slut sattes ur spel, utan att den klarade sig så länge som den gjorde, i ett land där militär intervention hade förekommit så ofta under det föregående seklet."

Primo de Riveras diktatur

Primos kupp var ovanligt oblodig för att vara spansk; det fanns ingen organiserad opposition. CNT hade försvagats av inbördes kamp och 1923 då Primo de Rivera kom till makten var de utmattade. Kungen, Alfonso, var inte demokrat utan välkomnade förändringen. Vid ett senare tillfälle presenterade han Primo som "min Mussolini" för kung Viktor Emanuel av Italien. Genast drog Primo igång med ett omfattande arbete, där man byggde dammar, järnvägar och drog ut elektricitet till landsbygden. Handelsförhållandena förbättrades under den allmänna högkonjunkturen i mitten av 1920-talet. Produktionen och handeln ökade med 300%. Finansministern, Calvo Sotelo, vann stöd av det spanska kapitalet. Under Primos tid vid makten förekom det sällan sammandrabbningar mellan militären och folket. Åtminstone i jämförelse med tiden innan kuppen. Kriget i Marocko löstes med Frankrikes hjälp och Abd-el-Krim hamnade i fångenskap på ön Réuniòn. Framtiden såg ljus ut för Spanien.

I Historieböckerna brukar Primo de Riveras diktatur behandlas som en mindre parentes utan någon egentlig betydelse. Men enligt Raymond Carr är detta en missuppfattning. I sin bok "The Spanish Tradgedy" skriver han, att Spanien vi den här tiden var en stor inspirationskälla för både Hitler och Mussolini. Han anser att läget i Spanien smittade av sig och förde den internationella fascismen åtskilliga steg framåt.