I Astruien var oktoberrevolutionen bättre organiserad. Anarkister, socialister och kommunister samarbetade under fältropet UHP! (Unios, Hermanos Proletarios!) - Förena er, proletära bröder!
De mest framträdande var regionens hårdföra och politiskt medvetna gruvarbetare. Upproret var en reaktion på det "fascistiska" maktövertagandet i Madrid. Vid halv åtta på morgonen den femte oktober sattes maskineriet igång. Man angrep civilgardets posteringar, kyrkor, kloster, stadshus och andra "maktens hus" i provinsen. Inom tre dagar var en stor del av provinsen i revoltörernas händer. Man hoppades på att revolten skulle sprida sig till resten av landet, men militären var snabb att ingripa och slå ner minsta antydan till revolutionära möten och dylikt. I varje by inrättades en revolutionär kommitté. 30 000 arbetare mobiliserades inom tio dagar. Många våldsdåd begicks trots kommittéernas försök till att behålla lugnet och ordningen. Hugh Thomas skriver såhär:
"Dessa illdåd var utan tvivel följden av förvirring, inte avsiktliga, men de gjorde allt betydligt svårare för de två hittills moderata socialistledarna, Ramòn Gonzales Peña och Belarimino Tòmas, som en smula överraskande för dem själva, fann sig stå i ledningen för denna revolution."
Regeringen väntade inte utan reagerade snabbt och kraftfullt.
Man gav generalerna Goded och Fancisco Franco fria händer
för att blåsa ut revoltens låga. Dessa skickade
ut sina trupper och sände efter delar av främlingslegionen,
samt vissa marockanska veteraner. Med understöd från
flyget intog man snart Oviedo och Gijòn. Efter 15 dagars
hårda strider var det bara kommunisterna som fortsatte att
slåss. Efter detta följde en våldsam vedergällning
där tusentals tillfångatagna arbetare sköts till
döds. Det var så Franco fick sitt öknamn 'slaktaren
från Asturien'. Så många som 30 000 lär
ha tillfångatagits. Extra fängelser upprättades
i de offentliga byggnaderna i de olika städerna. Där
utsattes fångarna för systematisk tortyr. Men i Madrid
eller i det övrig landet fick man om detta inget veta. Regeringen
hade nämligen infört total presscensur. I Madrid betraktade
bourgeoisien de två generalerna som nationens räddare.
Följden av oktoberrevolutionen blev att regeringen fick skrämslelhicka och arresterade stora delar av oppositionens politiker, samt delar av den katalanska regeringen som delvis varit inblandad i upproret i Barcelona. Folket klagade högt över orättvisorna, men landet styrdes nu i ett järngrepp. Azaña arresterades och fängslades även han. Han kom att bli en revolutionär förebild för den nu blodtörstande arbetarklassen. Detta var dock ett grovt misstag då Azaña kanske var den mest konstitutionella och demokratiska politiker som Spanien haft. På det hela taget så var det helt idiotiskt att slå ner upproret så hårt och spärra in alla oliktyckare. De revolutionära tankarna spred sig bara. Largo Caballero, vänsterledaren, satt i häkte i månader utan rättegång, innan han släpptes ut. I hela hans 70 åriga liv hade han trott på de demokratiska värderingarna. Men efter fängelsetiden, som han använt till att läsa Lenin och Marx, så började han öppet förespråka en arbetarnas revolution. De högre vänsterledarna hade ju inte varit inblandade i revolutionen utan släpptes ut efter några månader, eller ibland veckor. Stridigheter i regeringen tvingade Lerroux, som fortfarande var premiärminister, att ta in fler representanter för CEDA. Gil Robles blev bl a krigsminister. Denne tillsatte Franco som stabschef. En stor utrensning inom officerskåren påbörjades. Vänstersympatisörer och liberaler avsattes och högertrogna befodrades. I slutet av 1935 var de fascistiska stämningarna påtagliga. Gil Robles hade utvecklats från katolsk korporativist till fascist. CEDA´s medlemmar var ivriga efter att få ta till vapen. Resten av befolkningen var skrämd, många sökte sig nu långt ut på vänsterkanten för att visa sin avsky. Lyckligtvis så ogillade president Zamora Gil Robles förslag till en författningsreform och gjorde sitt bästa för att Gil Robles inte skulle bli premiärminister. Detta gjorde dock Gil Robles ursinnig. Han började konspirera med armén och Franco. Den senare var dock osäker på ifall armén skulle ställa upp på en militärkupp och planerna fick läggas på is. CEDA´s valkampanj, som drog igång på hösten, uppmanade folk till att rösta på Gil Robles - om han skulle de skulle få absolut majoritet så skulle han ge folket 'ett stort Spanien', stod det att läsa på deras affischer. Han hade nu börjat kallas 'jefe' av de flesta i partiet. Men snart förstod partitoppen att det antagligen vore omöjligt att få absolut majoritet. De bestämde sig till slut för att gå med i den nationella fronten. Samtidigt utnyttjade vänstern varje chans som fanns till deras förfogande för att uttala orden Asturien och oktober. Dessa två ord hade fått en enorm värdeladdnign och representerade för många ett fascistiskt styre.