Folkfronten var, som tidigare påvisats, en mycket mångsidig koalition. Partier från borgerlig vänster till radikala socialister var representerade. Den enda egentliga gemensamma nämnaren var anitfascism. I övrigt skiljde sig deras åsikter i de viktiga frågorna. Redan efter en kort tid uppstod två grupperingar. Den första, som utgjordes av anarkister, vänster socialister och trotskister med den fackliga organisationen som bas, ville ha ett socialistiskt klasslöst samhälle. Den starkaste kraften för denna gruppering var Largo Caballero och FAI. Den andra, dominerade av kommunister och liberaler, ville långsamt reformera samhället. Synen på hur kriget skulle utkämpas skiljde dem också åt. Socialist-anarkisterna ville att försvaret skulle utgå från de självständiga fackföreningsmiliserna, medan kommunist-liberalerna ville ha en centraliserad enhetlig militär. Kommunisterna hade Sovjets fulla stöd och hade med det skaffat sig en maktposition då Sovjet var viktigaste vapenleverantören till republiken.
Under de första månaderna av kriget var det socialist-anarkisterna som hade den ledande ställningen. Det var miliserna som hejdade Francos trupper under de första månaderna av kriget. Men i och med Sovjets första vapenleverans i oktober-november 1936 fick kommunisterna allt mer att säga till om. De internationella brigaderna stärkte även de kommunist-liberalernas ställning. Kommunisternas metod för att skaffa sig kontroll var att stoppa kollektiviseringen. De lokala kommittéerna upplöstes och fackföreningsmiliserna införlivades med folkarmèn. Snart hårdnade klimatet, anarkister och socialister kallades för "Francos femte kolonn". Ibland blev till och med meningsskiljaktigheterna anledning till inbördes strider. Detta är enligt min mening det tyngst vägande skälet till republikens förlust i kriget.